deppdeppdepp man får ha sådana dagar
ta mig till ett nytt liv, ge mig en ny start i en ny omgivning
- man vet inte hur man ska förklara för er som försöker hjälpa mig, för mina ord och mina färdiga meningar som jag ska säga till er, mina meningar som jag har tänkt på 1-2 dagar kommer inte fram när det väl är dags. Jag avskyr när människor sitter och säger saker till mig som inte stämmer alls, saker som om dom inte vore stora alls. '' det finns hjälp att få '' jo jag trodde på det dom 3 första åren men jag har blivit smatare nu och mer ''starkare'' som ni kallar mig på möten och jag antar att ni läser detta. jag är inte starkare, jag är ingenting. En tjej utan mål, utan bra betyg, utan framtid om jag fortsätter bo kvar här. Den tjejen med leéndet på möterna för att jag skäms över att prata om hur det verkligen är, ja det är mig. Jag vill inte visa mig svag inför andra och gråta även om jag skulle vilja skrika,skada mig,slå sönder saker, se mig själv lida. jag kommer nog förmodligen aldrig att må ''rikigt bra'' utan kanske, halv bra, ok. Men det känns konstigt att inte ha mått ''riktigt bra'' på över så många år som gått nu. Min önskan skulle vara att sova igenom mitt liv, träffa jeff men annars sova. för jag är så jävla trött på ''hjälp'' ''vänner som finns'' Jag är inte stark som ni säger,jag är så svag så att jag måste stanna hemma ifrån skolan för att kunna ta ut mina tårar eftersom att jag inte ens vågar visa mig ledsen inför mamma.
ta mig bort så att kontrollen försvinner gör något galet.
hjälp som folk i en sådan här ort kallar det för är mer som en besvikelse
en besvikelse som tuggar sönder allt jag skapat.
alla mål är borta, min framtid har ingen koll som för 3 dagar sedan, ge mig trivsel
ett ställe där jag kan bygga mig upp.
jag kommer inte komma någonstans här, jag lovar.
I know what is best for myself, believe me, belive me.
( nu behöver ni inte läsa mer, jag måste bara skriva detta till mig själv och förmodligen ha det kvar så jag kan läsa det om och om igen, så om ni är anti depp, bye )
- man vet inte hur man ska förklara för er som försöker hjälpa mig, för mina ord och mina färdiga meningar som jag ska säga till er, mina meningar som jag har tänkt på 1-2 dagar kommer inte fram när det väl är dags. Jag avskyr när människor sitter och säger saker till mig som inte stämmer alls, saker som om dom inte vore stora alls. '' det finns hjälp att få '' jo jag trodde på det dom 3 första åren men jag har blivit smatare nu och mer ''starkare'' som ni kallar mig på möten och jag antar att ni läser detta. jag är inte starkare, jag är ingenting. En tjej utan mål, utan bra betyg, utan framtid om jag fortsätter bo kvar här. Den tjejen med leéndet på möterna för att jag skäms över att prata om hur det verkligen är, ja det är mig. Jag vill inte visa mig svag inför andra och gråta även om jag skulle vilja skrika,skada mig,slå sönder saker, se mig själv lida. jag kommer nog förmodligen aldrig att må ''rikigt bra'' utan kanske, halv bra, ok. Men det känns konstigt att inte ha mått ''riktigt bra'' på över så många år som gått nu. Min önskan skulle vara att sova igenom mitt liv, träffa jeff men annars sova. för jag är så jävla trött på ''hjälp'' ''vänner som finns'' Jag är inte stark som ni säger,jag är så svag så att jag måste stanna hemma ifrån skolan för att kunna ta ut mina tårar eftersom att jag inte ens vågar visa mig ledsen inför mamma.
Kommentarer
Trackback
